Ännu ett år och ett decennium har passerat. Det är nyårsdagen, den första på året och dagen då gårdagens alla löften ska börja infrias.
För tio år sedan hade jag inte en tanke på en politisk karriär, inte ens för fyra år sedan faktiskt. Så om jag ska summera mitt decennium så är ordet: oväntat. Det var oväntat att jag skulle åkta till Almedalen för att ta reda på vilka Piratpartiet verkligen var, då jag röstar på dem. Det var oväntat att jag skulle bli politiskt aktiv och än mer så att jag skulle bli vald till partiledare för Piratpartiet, ett av de partier som ingår i den globala piratrörelsen som fokuserar på några av vår tids absolut viktigaste frågor.
Som nybliven partiledare för ett parti som inte haft en partiledare på närmare två år så var det inte helt enkelt att finna min roll, framför allt då jag inte hade kontakt med tidigare partiledare, men också då styrelsen till stor del var ny och oerfaren. Så det var mycket erfarenhet som behövde införskaffas, snabbt. Jag hade ingen bild av hur en ordförande för en styrelse bör vara, än mindre en ledare för ett parti. Så jag fick pröva mig fram, dra lärdom av de fel som jag gjorde samt bygga förmåga och självförtroende medan allt rusade på omkring mig. Det har varit en del långa samtal med medlemmar och styrelse om det mesta.
Ett bekymmer som ordförande för en styrelse för en ideell rörelse är att se till att hålla styrelsen vid liv och se till att minimera avhoppen. För de finns där, hela tiden. Vilket är förståeligt, för vi ger rörelsen det mest värdefulla vi har, nämligen tid. Resultaten av en ideell rörelse är enligt mig i direkt proportion till hur mycket tid som läggs in. Samtidigt så behöver de som sätter sig i en styrelse förstå vad det är som de ger sig in i. Något som var tydligt i början, då det var svårt att få ihop hela styrelsen till våra möten, vilket gjorde att arbetet blev lidande.
Det blir inte enklare av att våra stadgar har en del bagage i sig, dels att styrelsen skulle vara femton personer och att alla beslut är tvungna att tas av en absolut majoritet. Jag förstår att det tidigare har funnits fraktioner inom partiet som har historiskt inte alltid dragit jämnt och att det varit lite si och så med hur beslut togs. Så de är förståeliga även om de har hindrat ibland.
2017 var året då mycket vände, för det var då som vår nuvarande partisekreterare Mattias Rubenson blev vald. Jag vet ärligt inte vad jag skulle gjort utan han, för han har varit instrumental för att partiet är där det är idag. I ett blogginlägg där han tackar mig för min tid som partiledare efter att jag hade gått ut med att jag inte skulle kandidera för omval så skriver han:
Magnus visade snabbt stort förtroende för mig, och det är verkligen en karakteristik hos hans ledarskap som jag tycker är värt att fästa uppmärksamhet vid
Om sanningen ska fram så var det en överlevnadsstrategi från min sida. För om jag inte hade kunnat haft absolut förtroende för de omkring mig så hade jag inte kunnat utföra min uppgift. Att ge någon förtroende är att ge näring, de växer. Om de var menade att växa. Alternativet är att de kvävs och dör ut, men det i sig är inte dåligt även om det ibland kan vara lite frustrerande att se människor acceptera eller ta på sig uppgifter som sedan inte blir gjorda. Det är en av de lärdomar som jag har tagit till mig under åren. Mattias har vuxit enormt i sin roll som partisekreterare och jag kan inte hylla honom tillräckligt, jag kommer alltid känna att det faller kort.
En annan lärdom jag fått är att sätta mål som jag är redo på att revidera om de inte håller, och inte gräma mig för att det inte blev som jag till att börja med hade tänkt mig. Det var en jobbig lärdom att ta emot, men att få något gjort är bättre än att inte få något gjort. Som programmerare så är det svårt, för jag är van vid att skriva programmet och sedan köra det, inte kontinuerligt skriva om det medan det körs. Det gör dock att man lär sig att prioritera och förstå vad som faktiskt är viktigt.
Något som är viktigt är att bli sedd. Då menar jag inte mig som partiledare, utan som engagerad medlem. Att tacka för att någon gör något för mig, även om det är förväntat. Detta är något som jag fortfarande försöker att bli bättre på. Att få höra ett tack vid rätt tillfälle kan vara det som vänder någon som håller på att ge upp kampen till att bli motiverad och engagerad igen. Att gratulera när någon fyller år, gilla deras inlägg på sociala medier. Ja, allt som kan få dem att förstå att de är sedda, att det de gör spelar roll och gör skillnad. Jag hade säkerligen kunnat gjort mer på detta plan och på andra sätt, men det är otroligt viktigt för att få en fungerande ideell organisation. Att tacka för att någon väljer att lägga sin fredagkväll på att sätta upp affischer, vara i ett möte eller skriva en debattartikel är en så pass enkel handling att det inte borde förbises. Men ingen är perfekt. Så jag vill passa på att tacka alla er som lagt tid och energi på Piratpartiet, inte bara under min tid som partiledare utan även innan som efter. Vi kan inte på ett rimligt sätt tacka er nog.
Under min tid som partiledare har jag försökt att sätta ett arbetsklimat i styrelsen och partiet i allmänhet där förståelse och öppenhet ska vara ledstjärnan och jag hoppas att det arbetet fortsätter även utan mig. Primärt för att hitta sätt att undvika fragmentering av partiet men också för att minska förödande friktion. Att om något låter konstigt så frågar man istället för att förutsätta, att se förbi vassa och obekväma ord eller skrivelser och försöka förstå vad det är som försöker sägas istället. Jag vet inte om jag behöver skriva ut det, men det kan vara ansträngande ibland och något som jag ständigt jobbar med.
Under detta decennium har jag som person utvecklats, något som givetvis är svårt för mig att se exakt hur, men något detta årtionde har lärt mig är att lyssna mer. Att kunna se verkligheten ur någon annans perspektiv och hur det kan skapa känslor. Det har också lärt mig mycket om ödmjukhet och tålamod. Kanske inte enbart på grund av politiken, utan för att jag avslutade förra årtiondet med en MC-olycka som gjorde att jag fick lära mig att gå igen, något som fortfarande sätter sina spår (pun intended). Att självklarheter inte längre är så självklara. Att ta tillvara på det som getts mig i form av möjligheter och tid.
Att ha varit partiledare påverkade mitt sociala liv, både positivt som negativt. Anders Ygeman hälsar numera när vi springer på varandra och Henrik Pontén kommer fram och pratar, för vad det nu kan vara värt. Vänkretsen har blivit mycket större, samtidigt som mina allra närmaste vänner har blivit mer avlägsna. Så en lärdom är att alltid lämna utrymme till att ta hand om mina vänner, gamla som nya, något som jag hoppas att jag ska ha mer tid för framöver även om det rent geografiskt kan komma att bli en utmaning.
Att nu lämna över ledarskapet till Katarina Stensson känns väldigt bra, även om jag gärna hade varit med i den uppåtspiral som partiet nu har arbetat sig in i. Den har dock inte kommit av sig själv eller utan kostnad. Det har varit en del som kommit och försvunnit under min tid som partiledare, det har varit en del av kostnaden. Men nyckeln till att vi är där vi är just nu tillskriver jag till stor del till Mattias och Katarina. Tillsammans med dessa två har jag bildat ett fungerande arbetsutskott som varit fundamentalt för att bygga organisation, där Mattias varit och fortfarande är förutsättningen för det, och samla upp den erfarenhet som vi behöver.
De senaste tio åren så har jag också varit engagerad i tre val, även om det första mest var att se till att vi fick ut våra valsedlar och stå i valstugan på Järntorget här i Göteborg – det var så det hela började. De två senaste valen har varit primärt för att samla erfarenhet, även om vi har haft ambitioner att ta mandat. Om det är något som sliter på ett parti så är det valrörelser! Det faktum att vi trots minimal organisation och dåliga förutsättningar har tagit oss igenom två val och nu börjar vakna till liv igen visar på att vi är motståndskraftiga och starka! Jag är otroligt stolt över att vi har inte bara deltagit i dessa val, utan även kommit ut starkare på andra sidan. Det visar på livskraft och lovar gott för framtiden!
Framtiden är som bekant oviss, men oavsett det så är jag helt säker på att vi kommer att se mer av Piratpartiet och med Katarina Stensson som kapten och med Mattias Rubenson som förste styrman så är förutsättningarna goda. Så slut upp, skutan behöver besättning!
Om tio år kommer du vara mer besviken över de gånger du inte engagerade dig än de gånger du gjorde det. Så våga ta ställning. Lämna din bekväma TV-soffa. Gå med i Piratpartiet och bli en del av en politisk rörelse. Aktivista. Värva. Rösta.
Med det så riktar jag ett hjärtligt tack till var och en av er som gör Piratpartiet till vad det är idag och kommer att bli i framtiden.
Tack!