Uppdrag granskning – Glädjebetygen

Jag såg tidigare att #granskning trendade på Twitter och att det kom kommentarer om Uppdrag Granskning på Facebook, så jag blev nyfiken vad det var denna gång som de tog upp. Det visade sig vara skolans hets för allt högre betyg till sina elever.

Detta är ett ämne som jag har diskuterat flera gånger med olika personer, både afk och på nätet, och ett blogginlägg har varit på schemat så nu var det dags. Det är långt, men jag hoppas att du kan med det. Om inte annat så har jag stoppat in lite filmer i slutet för dig att titta på.

Efter att jag har sett avsnittet så är jag stärkt i min personliga övertygelse: Vi behöver få bort betygen. Men inte bara det, utan vi behöver tänka om skolsystemet från grunden. Inte på en dag och inte överallt, men i grund och botten så måste skolan för första gången bli objektiv i bedömningen av kunskap hos en elev och framför allt inte nöja oss med att ge elever betyg, utan se till att de lär sig allt som skolan lär ut. Eller om jag ska omformulera mig så att de som gillar betyg ska förstå: Alla ska få högsta betyg.

Radikalt? Ja. Genomförbart? Bara den politiska viljan finns.

Det är som sagt en väldigt radikal tanke, något som Anna Ekström (S), nybliven gymnasieminister, troligen inte ens kan förstå hur det skulle kunna gå till. Hennes svar på Janne Josefssons direkta fråga hur inflationen i betygen ska stävjas är att det möjligen ska skapas en koppling till de nationella proven. Jag anser att det inte är gott nog.

Det handlar inte om det fria skolvalet, det handlar inte om att skolor ska få ta ut vinst eller inte. Det handlar om att alla elever ska få den hjälp de behöver, när den behövs, för att kunna ta till sig kunskapen som lärs ut. När jag lyssnar på reportaget där lärare berättar om hur omöjligt det är att ge alla elever höga betyg på grund av att deras förkunskaper varierar beroende på vilken skola de kommer från eller vilken lärare de tidigare haft så kapitulerar jag fullständigt. Gång på gång så tas det upp hur dåligt betygen korrelerar mot den kunskap som eleverna har. Gång på gång tas det upp hur skolledningen vill se höga betyg för att höja sin renommé så att fler elever vill gå på skolan. Självklart. För de får en skolpeng för varje elev som går där. Det har skapats en incitamentsmodell där betyg går att översätta direkt till pengar, högre lön och bättre förmåner till lärare, skolledning och den huvudman som äger skolan. Ursäkta min dåliga franska, men tacka fan för att det går inflation i betygen!

Det enda som idag hindrar att alla får A i alla ämnen oavsett kunskapsnivå är lärarnas professionalism, deras självbevarelsedrift och insikt att det inte gör någon en tjänst att sätta betyg som inte korrelerar med elevens kunskapsnivå. Några orkar inte med utan kapitulerar, andra stretar emot och gör sig omöjliga i ledningens ögon när de egentligen skulle hyllas som skolans motsvarighet till Snowden.

Låt oss ge lärarna möjligheten att slippa denna press, där skolledning och elever går ihop och kräver allt högre betyg för allt mer medioker insats.

Så vad tänker jag mig istället för betyg?

Innan jag går in på det så behöver jag backa lite i tankekedjan så att du förhoppningsvis kan hänga med i svängarna, annars får du gärna kommentera så kan jag förtydliga.

Vad är skolans uppdrag, i stort? Det finns långa beskrivningar om skolans uppdrag, men jag tror att alla kan enas om att skolan i grova drag finns till för att föra över kunskap från en generation till en annan. Är det all kunskap? Eller bara tillräckligt mycket för att inte få underkänt på provet eller kursen – och i och med det bli tvungen till att läsa om, tenta av, ta extra resurser från skolan och ta mer av lärarens tid i anspråk? Är det senare rätt ansats? Eller det förra? Jag hävdar att det förra är vad vi borde ha, men det senare är det vi har. Annars riskerar vi att vi över tid faktiskt blir dummare. För när lärarna börjar få problem att förklara abstrakta koncept för sina elever, vart är vi på väg då? Lärarna borde kunna allt, borde inte eleverna kunna allt också då? För några av dem kommer trots allt att utbilda nästa generation, vilka vet vi inte riktigt.

Att lära alla allt innebär att vi inte behöver betyg. Så, då har vi fått bort betygen. När en elev går från en skola till en annan så kan den mottagande läraren vara säker på inte bara att eleven har läst allt utan även kan det. Jag tror att alla lärare kan hålla med om att det hade varit en fantastisk situation.

Men hur lär vi alla allt, egentligen?

climb-that-treeI dagens skolsystem så gör vi inte det. I dagens skola låter vi eleverna lära sig ett visst ämne under en viss tid, sedan bedömer vi hur duktiga de har varit på att ta till sig informationen som givits dem. I ett format som inte alltid är till elevens fördel och oftast i en takt som inte är i synk med elevens inlärningstakt. Något som serierutan beskriver lite humoristiskt men samtidigt ganska så tydligt.

Så det är inte så konstigt att vi behöver betyg för att ta reda på hur illa ställt det är med elevens kunskapsluckor. Men betyget säger bara att det fattas kunskap, inte vad eller om det är relevant för just det som ska göras. Så betygen säger verkligen inte mycket om ifall att eleven kan förväntas klara av en uppgift eller inte. Det stora problemet är att dessa kunskapsluckor framträder som tydligast först då det är som svårast att åtgärda dem, nämligen efter grundskolan.

Så vi behöver komma på ett sätt att se till att dessa kunskapsluckor aldrig uppstår. Hur gör vi det? Som jag ser det så är det tre parametrar som säger hur.

  • Inlärningshastighet
  • Inlärningsvolym
  • Tid

Den första är väldigt svår att ändra på fram tills dess att vi har något likt the Matrix så låt oss titta på de andra två. Det går att minska mängden kunskap som förutsätts läras in – eller – så kan vi se till att det finns tid till att lära in allt. Att minska volymen är att göra mänskligheten dummare över tid, så det tror jag inte att någon förespråkar, så då blir det tiden för att lära sig som får variera. Med andra ord så ska det inte vara med en timplan i läroplanen utan enbart kunskapsmål och de ska alla vara uppfyllda för att gå vidare. Men vad händer då om en elev kommer efter? Eller före? En klass kommer vara en kaotisk blandning av elever som precis har börjat lära sig det de ska lära sig och de som snart har läst klart. Ja, precis.

Så därför vill jag även ta bort klasser.

Men det stannar inte där, utan årskurser kommer även att behöva försvinna, för de kommer inte att vara relevanta längre då tiden att lära in kommer att variera per elev och ämne, vilket gör att de kommer att ta sig igenom grundskolan i olika tempo, en del på sju år, andra på elva. Båda är helt okej. För det viktiga är att när de kommer ur grundskolan så har de exakt samma grundkunskaper som alla andra. I och med det kan de gå vidare till högre studier utan att riskera att bli diskriminerade utifrån vilken skola eller lärare de hade i grundskolan. Eller hur många lärare de hade som också spelar in till viss del för hur väl en elev lyckas.

Alex Honnold klättrar El Toro solo, utan rep
Tillräckligt radikalt?

Nej, det är inte tillräckligt radikalt ännu. Nästa sak som ska in i skolan är flipped classroom, eller flippat klassrum som det så vackert heter på svengelska. Men voltat klassrum kan kanske tolkas lite fel. Tanken är alltså att eleven själv tar till sig kunskap på egen hand och går sedan på lektionen för att där göra det som tidigare var läxor. Sedan bör det även finnas utrymme för diskussioner runt vad de lärt sig, hur och vad det är användbart till också, så att det inte bara går in i huvudet utan också stannar där, men det förutsätter jag ingår i konceptet. Jag ska erkänna att jag inte kan allt. För jag har gått i den skola som vi har idag, inte den jag vill se i framtiden.

Vad mer? Låt eleven börja skolan när eleven är redo för det. Om det är vid fem års ålder eller 9 års ålder är mindre intressant. Att tvinga in elever i ett klassrum där studiemotivationen är minst sagt varierande är något som inte gynnar någon.

Låt oss ta steget fullt ut. Let’s go totally rad! Även lärarrollen ska tas bort. Ok, där tappade jag nog bort en mängd lärare som hittills har tyckt att idén kanske hade sina meriter. Men jag är inte ute efter att göra er arbetslösa utan jag vill istället att ni ska fungera som mentorer snarare än lärare. Det är kanske hårklyverier för en del, men jag återkommer om detta lite längre ned, det blir en konsekvens av att använda flippat klassrum och hela konceptet.

Så, för att summera det hela:

  • Ta bort betyg, lär alla allt istället
  • Ta bort prover,
  • Ta bort terminer och årskurser, låt eleverna lära sig i den takt de tar till sig kunskap
  • Ta bort klasser, åter igen – alla lär sig i sin takt
  • Ta bort skolstarten vid sju år
  • Ta bort lärarrollen
  • Flippa klassrummet

Nu är du säkerligen upprörd över det jag skrivit, ju mer pedagogik du läst desto troligare. Så det är bäst jag förklarar lite hur jag tänkt att det ska gå till innan någon får en hjärtattack.

I dagens samhälle får barnen kontakt väldigt tidigt med teknik av olika slag. Tidigare var det en TV som såg till att det skulle vara lite lugnt i hemmet ibland så att de vuxna kunde ha fem minuter av minskat fokus på barnen, idag är det oftast i form av läsplattor. Barn som ännu inte har lärt sig kommunicera sätts framför en läsplatta för enkel distraktion medan föräldern gör mat, eller städar, eller går på toaletten. Efter ett tag börjar de interagera med den, det läggs in appar som lär dem en massa saker som färger, former, alfabetet, siffror och så vidare. Där börjar vårt flipped classroom. Det fortsätter in på dagis och efter ett tag så indikerar appen att det är dags att ta sig vidare till skolan.

I skolan har vi inte klasser, vi har enbart lektioner. Eleverna förbereder sig innan genom självstudier med video, förklarande texter och övningar så att de kommer till klassrummet med kunskaperna som ska diskuteras och förfinas. Alla elever som kommer dit har samma kunskapsnivå, har gjort samma självstudier precis innan och kan således delta i diskussionen om vad de lärt sig, hur de löser uppgifterna och vad det kan ha för användning framöver. En del elever har redan bemästrat det som de skulle lära sig, så de kan hjälpa andra elever med detaljerna samtidigt som mentorn kan hjälpa hela klassen. Lektionen tar slut, eleven fortsätter möjligen lite till med samma lektion själv och kommer möjligen att ta samma lektion igen någon annan dag tills dess att eleven har förstått inte bara hur uppgifterna löses utan även de fundamentala koncepten bakom. När de är greppade så går eleven vidare till nästa nivå i ämnet. Rinse and repeat.

Det kommer att finnas länkar mellan olika ämnen och nivåer, vilket gör att en elev inte kan rusa iväg allt för långt i ett specifikt ämne utan att andra ämnen behöver lyftas upp till en nivå där det tillåts att gå vidare i det första ämnet.

När en elev kommit tillräckligt långt i de ämnen som läses så kommer även ämnen som pedagogik, presentation och andra ämnen som behövs för att vara en bra mentor att länkas in. För tanken är att de elever som har kommit en bit även ska börja hjälpa till i nivåer under sig, vilket skapar en väldigt kort loop från det att eleven har lärt sig tills dess att den lär ut, vilket förstärker kunskapen av det inlärda ytterligare. När de kommit ännu något längre kommer de ha den utbildning som krävs för att vara mentorer, vilket innebär att alla kan vara mentorer och hålla i lektioner själva.

Med andra ord så skulle metodiken kunna sträckas ut långt utanför grundskolan, troligen hela vägen upp till universitet. Att lära sig lära ut blir en del av skolan, något som vi alla skulle ha stor nytta av även inom många andra yrken. Bara att kunna göra sig förstådd och vara duktig på att förklara skulle troligen ge enorma samhälleliga fördelar.

Så, vad händer efter skolan? För alla kan inte bli professorer på universiteten, eller hur? Nej, det vore en bisarr värld. Tanken är att dessa nivåer inom de olika ämnena grupperas ihop, vilket gör att när alla nivåer för en viss grupp är uppnådd så har du en viss utbildning. Tandläkare. Systemutvecklare. Veterinär. Eller hamburgerflippare. Oavsett vilken utbildning som har uppnåtts så ska det vara tydligt vilka nivåer som finns ovanför och vilka utbildningar som ligger inom ens räckvidd. Som utbildad undersköterska ska du enkelt se vad du behöver göra för att bli sköterska. Eller specialisera dig inom ett visst område.

På spelspråk kallas det skill tree, eller färdighetsträd. Inget nytt under solen givetvis, men det är något som skapar intresse och motivation. Varje mål du har är någon eller ett par veckor bort som mest. Idag får du när du slutat grundskolan bestämma dig vad du vill bli när du blir stor och välja ett program som leder dit. Det går att byta program, men det måste göras tidigt eller så blir du efter. Byter du fler gånger så är du garanterat efter och så är du nedflyttad till nästa årskurs. I denna metodik så kan du utifrån de intressen som du upptäcker att du har varefter du lär dig nya saker sikta in dig på nya områden, nya grupperingar av ämnen och nivåer. Hela metodiken bygger på att låta dina intressen leda dig snarare än att du ska behöva göra ett val när du är 14-15 år som du troligen får stå för resten av ditt liv.

På tal om liv, ja. Skolan borde inte ha ett slut, utan det borde snarare vara en fråga om hur mycket annat som du gör utöver att studera. Idag blir de mest framgångsrika eleverna jagade av företag, oftast innan de slutat sin utbildning. Tänk om det skulle gå att skifta över sömlöst mellan att studera och jobba? Där du i vissa skeden av livet gör 100% skola, vissa 100% arbete och andra allt där emellan. När du börjar känna att det du gör inte passar dig kan du växla över till att studera mer för att fylla upp några extra kunskapsnivåer i andra ämnen för att hitta ett arbete inom ett annat område. Eller för fortbildning inom samma område eller bara för att se till att hålla igång kunskaper som du inte längre använder inom ditt yrke. Det senare kan till stor del ske på egen hand, men förhoppningsvis så sitter stora delar av kunskapen kvar då inlärningen har varit till perfektion snarare än till att inte misslyckas på ett test.

Så lägg till livslångt lärande på listan ovan.

Apropå spelspråk, inom spelens värld så finns det achievements, prestationer, och badges, märken. Det finns andra företeelser också som ska hjälpa till med motivationen och engagemanget att fortsätta spela och skolan borde fundera på samma sätt. Gör det till en prestation att ha varit medhjälpare till en lägre lektion, eller ge ett märke när tio lektioner inom ett visst ämne har gåtts igenom. Gamification, spelifiering, kallas det och det exploaterar vår eviga vilja att bli bättre, att ha något att visa upp och vår tävlingsinstinkt. Det är för väldigt många en stark drivkraft.

Därmed lägger jag till den sista punkten på listan ovan, så komplett blir den då:

  • Ta bort betyg, lär alla allt istället
  • Ta bort prover,
  • Ta bort terminer och årskurser, låt eleverna lära sig i den takt de tar till sig kunskap
  • Ta bort klasser, åter igen – alla lär sig i sin takt
  • Ta bort skolstarten vid sju år
  • Ta bort lärarrollen
  • Flippa klassrummet
  • Livslångt lärande
  • Spelifiering

Inget som händer över en helg, direkt. Men det är det som jag ser som ett sätt att komma bort från betyg, och deras inflation. Samtidigt så kommer det hjälpa alla unga som idag lever i en otroligt hetsig värld där de hela tiden antingen riskerar att komma efter och bli klassade som dumma (vilket ingen är, utan det är mest en fråga om individuellt inlärningsmönster) eller ligga före och bli uttråkade. Sedan skulle det även hjälpa många unga som idag har existentiell ångest för de val som görs, den stress som skolan är samt det eviga mätandet och bedömandet som sker. Kanske, kanske kan vi se en ungdomsgeneration som inte är utbrända vid 25 års ålder och behöver äta stora doser antidepressiva för att orka med att leva.

Om detta är Piratpartiets officiella politik? Nej. Inte än i alla fall. Men jag hoppas att de som kommer att jobba med framtagandet av vår politik kan finna inspiration i detta och det skulle kunna vara vår långsiktiga vision för utbildningssystemet. Om tillräckligt många av våra medlemmar (är du inte medlem?) anser att det är en tillräckligt bra idé så blir det så. Var en del av framtiden, var en del av Piratpartiet.

Om detta är något som jag hittat på? Nej. Möjligen att jag har kopplat ihop andras idéer till en lite större. Konceptet kommer i stora delar från Khan Academy och om du vill ha ett försprång före alla andra så rekommenderar jag dig att skapa ett konto och sätta igång och utbilda dig!

Tror du inte att det är möjligt? Tror du att jag har blivit galen? Det är okej, du behöver inte lyssna på mig, lyssna på Sal Khan, personen som tog det från koncept till verklighet och som vet av praktiska erfarenheter att det kommer att fungera.

Bara den politiska viljan finns. Hos mig finns den.

Det finns även en äldre video där han går igenom konceptet lite mer i detalj:

Och hur det kan integreras i skolan som den ser ut idag, så vi behöver inte döda skolan som den ser ut idag, men vi har en tydlig väg till framtiden genom detta:

Mind blown? Låt mig höra vad du tycker!

 

2 tankar på “Uppdrag granskning – Glädjebetygen

  1. Jag tänker precis lika dant sen kan du lägga till att skolpeng och lärares lön skall bygga på kunskapsökning, dvs det man förbättrar, så det blir lika starka incitament att ta emot hemmasittare som elit elever.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: