Jag vet inte hur ni ser på skolan och dess roll i samhället men i min värld så går den ut på att lära ut. Att låta eleverna ta del av för dem okänd, ny kunskap som i vissa fall kan ifrågasätta deras tidigare kunskap. Som hur liv kommer till tex då en del får lära sig om storken men inte sex hemma. Eller andra religioner, deras syn på världen och mening med livet. Eller historia, något som är bra att kunna för att slippa göra om samma misstag om och om igen. För det är vad historien lär oss. Att vi gör en massa misstag. Men mellan misstagen – för tro mig, de är vanliga – så gör vi saker som för oss som art framåt. Det är bra. Att då behöva acceptera att andra har en annan syn på vad som hänt, så att deras lärdom är en annan, ter sig då lite märkligt. För det är bakåtsträvande att inte ta till sig lärdomar, det skapar utrymme för att göra samma misstag en gång till helt i onödan.
Sedan kommer saker som får min värld på kant. För det är så att Förintelsen (stort F, så ni förstår att det inte är vilken förintelse som helst utan, just det, den som skedde i nazismens härjningar under andra världskriget) har hänt. På riktigt. Miljoner människor fick sätta livet till, merparten judar men även homosexuella och zigenare, för att de inte ansågs passa in. Att inte vara av den rätta rasen. Inte fina nog.
Att då i skolan som elev propagera för att det inte har hänt och ifrågasätta läraren och inte förvänta sig att läraren ska ta diskussionen inför klassen är för mig lite märkligt. Missförstå mig inte nu, en elev ska absolut få vara kritisk. Källkritik är en viktig del av allt lärande, även i skolan. Att segraren skriver historieböckerna och allt det där. Skolsamordnaren anser att det borde skett utanför klassrummet, enskilt med eleven. För nu kände sig eleven trumvirvel kränkt! Ytterligare ett ord vars innebörd behöver läras ut i skolan för övrigt för det går verkligen mode i det nu för tiden. Men det är en helt annan historia.
Jag anser att vi ska vara oerhört förstående, det är enligt mig en bra utgångspunkt, liksom ha en viss mängd ödmjukhet när vi lär ut, framför allt till de som invandrat då de kan ha en annan bakgrundsinformation än vad vi har. Men när fakta möter fiktion så anser jag att hela klassen behöver höra detta, för de behöver veta att det finns en annan lära som inte undervisar det som hänt, utan en friserad version av historien. En version som inte har hänt. Som gör att vi inte lär oss någonting.
Att då som (vikarierande)lärare behöva stå med mössan i hand och i princip be om ursäkt för att vara rakryggad och ta diskussionen inför klassen är anmärkningsvärt. Skolan avser att se över sina rutiner för konflikthantering – de borde se över sina rutiner för att se till att deras lärare kan göra sitt jobb istället. Nu pekar skolan på läraren, att läraren gjort fel. Ännu en gång så nedvärderas läraren framför sina elever, ännu en gång så står skolan på elevens sida istället för på lärarens och genom att göra det så sjunker lärarens anseende ytterligare ett snäpp då varken skola, elev eller föräldrar tar deras parti.
Eleverna blir kunder, kunden har aldrig fel, eleverna bestämmer. Ingen lär sig något.
